Evelina Kyrk

Det finns få saker som gör mig lika ledsen som när jag läser om demens och alzheimers.
Min morfar är gravt dement men är inte diagnoserad alzheimers, om än det verkar så.

 

Min morfar är inte min morfar längre.

Han känner fortfarande igen oss, men han är en helt ny människa.
Han är ilsken och förvirrad.
Han grubblar över saker, han glömmer de sakerna och sen börjar han om igen.
Han förvirrar sig själv. 

Egentligen borde jag väl inte klaga.
Stackars mormor.
Hennes livskamrat är helt plötsligt en annan människa.
Hon kan ändå inte lämna honom
men det måste vara fantastiskt joobbiigt. 

I höstas bröt han benet, han låg på sjukhus fram till jul
Nu har de fixat så att mormor får avlastningsperioder.
Han åker in på sjukstugan i sorsele,
så det är ju en förbättring, men det är inte bra.

Om jag fick önska mig något något i världen
så skulle jag önska att det fanns ett bot.

Här om dagen läste jag på Evelina Hermanssons blogg,
hennes farmor hade alzheimers och hon har just gått bort.
Det är väldigt sorglig läsning, men hon sätter ord på precis hur det känns.

http://evelou.blogg.se/2013/february/farmor-1935-2013-2.html#comment